Äntligen!

Efter nästan fem månaders frånvaro var jag äntligen i Capriata i helgen. Vi valde inte precis världens trevligaste väder för vår återkomst. På en vecka har temperaturen sjunkit från 28 grader till cirka 5 grader. Dessutom regnade det. Men i söndags morgon trotsade vi regn och kyla och begav oss ut på promenad. Storasysters nya sparkcykel måste provas, punkt. Och vi hittade trots allt en del vårtecken! Det blommar lite varstans. Jag kan dock inte förneka att det var ganska skönt att komma fram till Zias gård och värma sig en stund framför vedspisen. På vägen tillbaka föredrog den italienska delen av familjen, det vill säga min käre make samt storasyster (i sådana  här sammanhang är hon gärna italiensk) att åka bil med grannen. Jag och lillasyster däremot utmanade vädergudarna och tankade samtidigt på motionskontot. Behövligt med tanke på lördagskvällens matfrosserier på nyupptäckta agriturismon Cascina Orto . Rekommenderas!

 

Vårtecken!

Nää, såhär ser det inte ut utanför mitt fönster just nu. Man får nog faktiskt vara ganska optimistisk om man tror att man ska kunna skönja några vårtecken alls just nu. Det bara regnar. Men nu i februari när inboxen plingar till allt oftare så tycker jag ändå att det känns som att vi är liiite närmare sommaren. Februari är nämligen den månad då hyresförfrågningarna brukar börja ramla in. Årets första gäster kommer i påsk! Det är några av våra allra bästa vänner hemifrån Sverige som kommer ner och hälsar på och det ska bli så roligt att träffa dem!

 

Vad som är så bra med att hyra ut är inte bara att vi får in välbehövliga pengar till underhållet av huset och trädgården, det allra bästa är att vi får träffa så mycket roliga och spännande människor. Vi har fått många nya vänner genom åren. Människor som man annars förmodligen aldrig skulle ha träffat. Speciellt roligt är det för storasyster (och lillasyster såsmåningom) när det kommer barn som hon kan leka med. Toppen för svenskan också. Som en extra bonus är det som om vi har fått upptäcka hela området på nytt. Vi åker iväg på nya utflyktsmål och provar nya restauranger för att kunna tipsa om dem. En klockren "win-win situation"!

 

Så nu när lillasyster äntligen somnat och det fortfarande är några timmar kvar innan vi ska gå och hämta storasyster så tar jag en kaffe till och tänker tillbaka på sommaren som varit och drömmer om sommaren som kommer. Undrar vem vi får uppleva den med i år?

 



Lata dagar vid poolen.



Grillfester på terrassen.

 

Långa kvällar på bästa restaurangen "La Corte dei Grilli" i Capriata.

 

Årstidsväxlingar

Oktober, november, december. Tre långa månader sedan jag skrev sist och framförallt tre månader sedan jag sist var i Capriata. Det är nog det längsta jag har varit därifrån sedan jag flyttade till Italien. Det är inte riktigt klokt och det är inte utan att jag saknar det. Hösten är riktigt praktfull i Capriata. Vinfälten och träden verkar nästan stå i brand runt huset. Och så dimman som bäddar in allt i sina fuktiga slöjor. Vi tar långa skogspromenader och kommer tillbaka med rosiga kinder. Sen kryper vi upp framför brasan och myser under våra filtar.

 

Vintern överaskar oss inte alltför sällan med massor av snö som förvandlar trädgården till ett kulligt vitt landskap. Jag och storasyster bygger snöborgar och gräver tunnlar och jag känner mig nästan nästan som hemma.

 

Jul i Capriata är någonting alldeles speciellt. På självaste julaftonskvällen kan man nämligen få uppleva hur hela byn förvandlas till en levande krubba. Folk i byn klär ut sig och bygger upp små verkstäder och affärer. Här kan man få en liten aning om hur det ser ut. 

 

Nej nu får vi allt se till att komma iväg till Capriata innan årstiderna växlar igen och det blir vår. Det får det å andra sidan bli så snart som bara möjligt tycker jag.

Vinskörd

Någon gång i September / Oktober brukar det vara vinskörd i Capriata. Vinskörden, eller la vendemmia, är en riktig familjefest. Gammal som ung, alla ger sig ut i vingårdarna för att plocka vindruvor.
   Jag har nu bott i Italien i över tio år och varje år bestämmer vi att I ÅR, i år ska vi minsann vara med på vendemmian! Så även detta år. Jag såg framför mig hur jag skulle spänna fast lillasyster i bärselen, sätta på mig gummistövlarna och traska ut i solen bland vinrankorna, hand i hand med storasyster.
   Men nej, vi missade den i år igen. Tack vare snälla släktingar och vänner får vi vindruvor så det räcker till ändå, men nästa år, DÅ... För det är ju liksom inte bara druvorna man vill åt.

Som det ser ut nu så är storasyster den enda i den här familjen som har skördat vin i modern tid (far i huset krossade vindruvor med fötterna när han var liten). Jo för storasyster hon fick åka på vendemmia med förskoleklassen förra året. De plockade druvor och sen gjorde de vin i klassrummet tillsammans med fröken. Undrar just vad skolverket skulle säga om det!  

September i trädgården

I början/mitten på september, när de sista sommargästerna har åkt hem, så kan det se ut ungefär så här i trädgården. Aningens vildvuxet alltså. Jag kan inte låta bli att imponeras av min svärmor, som ända upp i åttioårsåldern, ensam, tog hand om hela den här jätteträdgården (och huset och hunden) och dessutom fick den att prunka. Jag och storasyster gick iallafall på upptäcksfärd i djungeln härom veckan och vi hittade en hel del vackert att titta på:

Jodå, ogräs kan visst vara vackert. En enda lavendelblomma fanns det kvar på busken också.

 

Röd färgprakt. En okänd buske med stora vackra blommor samt en ensam ros.

 

Vad den här skönheten heter vet jag tyvärr inte heller. Någon? 

 

Uppe bland fruktträden är fikonen snart färdiga...

 

 ... liksom vindruvorma.

 

Kakifrukterna har däremot ett tag kvar. Någon gång framåt november kommer de att lysa som små orangefärgade klot på trädets bara grenar.

 

 

Efter vår upptäcksfärd genom trädgården så inser jag att det nog är hög tid att planera någon slags trädgådsdag här. Lite höststädning vore på sin plats. Vackert ogräs i all ära men det är ju trots allt trevligt om man kan ta sig fram i trädgården utan att behöva använda sig av en machete.

 

Egentligen är det konstigt att inte fler väljer att komma hit i September, för det är kanske min favorittid här. När höstvindarna börjar vina i Sverige så är det fortfarande somrigt och fint här, om än lite svalare än under den värsta Augustihettan. Svensk sommar helt enkelt. Och vem vill inte dra ut på den ett tag?!

 

 

 

 

 

 

Lördagsmorgon på landet

 



Focaccia

Helgdagsmorgnar på landet frångår jag min vanligtvis strikt svenska frukostrutin. Inte heller blir det någon typiskt italiensk frukost bestående av en snabb kaffe eller cappuccino med brioche, intagen på stående fot på något café. Nej, storasyster brukar följa med pappa till bageriet och köpa färsk focaccia. Något godare (och flottigare) bröd är det svårt att få tag på. Lite parmaskinka och en kaffe på det och mammas lycka är gjord!

 



Baci

En annan onyttighet som brukar slinka med ner i påsen från bageriet är "pussarna" (baci), små hasselnötskakor med chokladkräm. Say no more...  För att väga  upp lite för alla onyttigheterna kan man alltid ta en tur i trädgården och plocka med sig lite frukt in också. 

 

Sen går turen till tidningskiosken.Tidning till mor och far och en pysseltidning till storasyster som gör att man kan dra ut lite längre på frukostandet. Sen är det bara att duka upp härligheterna i uterummet där man kan njuta av den här utsikten! Lillasyster då? Ja hon sitter förstås och jollrar glatt i sin barnstol och låter mamma och pappa ta det lugnt. Det är förstår ju vem som helst.

 





Frukostutsikt



Strövtåg i hembygden

 

Bara någon kilometer från Villa Rondaneto ligger gårdarna där barnens farföräldrar växte upp och där allehanda mostrar, fastrar och kusiner fortfarande bor. Det är mysigt att gå och hälsa på dem. Lite som att ta en resa tillbaka i tiden. På gårdsplanen flaxar hönsen omkring. I ett litet skjul står det en häst och en ko och i ett annat skriar ett par åsnor. Det finns till och med några vildsvin i ett hägn på bakgården!.

Storasyster älskar att ta Zia i hand och gå ett varv och mata djuren och spana efter den blyga katten. Till hennes (och min!) stora lycka så hade en av hundarna fått valpar när  vi var där och hälsade på i söndags. 

 

 

.









 

 

Annars är det bästa jag vet när gammelmoster berättar om kriget. Om hur de gömde motståndsmän - partisaner - uppe på höskullen. Overkligt att tänka sig att det har pågått ett krig mitt i den här lantliga idyllen. Ännu mer overkligt känns det att mina barns gammelfarfar stred både i första och i andra världskriget. Men det vet mina små duvungar ingenting om än, de är alldeles för upptagna av att gosa med hundvalparna!